[1] Varför har den Allsmäktige inga domstider i förvar? Varför får inte hans vänner se hans dagar?
[2] De flyttar gränsstenar, de rövar bort hjordar och för dem i bet.
[3] De för bort de faderlösas åsna och tar änkans ko i pant.
[4] De tränger bort de fattiga från vägen, alla nödställda i landet måste gömma sig.
[5] Se, som vildåsnor i öknen går de ut till sin gärning. De söker efter mat, och hedmarken
[6] De skördar foder på fältet, de plockar det som finns kvar i den gudlöses vingård.
[7] Nakna ligger de om natten, utan kläder, de har inget att skyla sig med i kölden.
[8] De dränks av skurar från bergen, i brist på skydd håller de sig tätt intill klippan.
[9] Faderlösa slits från sin mors bröst och tas i pant från den fattige.
[10] De måste gå omkring nakna, utan kläder, hungrande bär de på kärvar.
[11] Mellan deras murar pressar de ut olja, törstande trampar de vinpressen.
[12] Från staden hörs de döendes jämmer, svårt sårade ropar på hjälp. Men Gud bryr sig inte om
[13] Andra har blivit fiender till ljuset, de känner inte dess vägar och håller sig inte
[14] Så snart det dagas stiger mördaren upp, han dödar den nödställde och fattige, och om natten blir han tjuvars like.
[15] Äktenskapsbrytarens öga spanar efter skymningen, han tänker: ”Inget öga får se mig” och täcker sitt ansikte
[16] Vid mörkrets inbrott bryter de sig in i husen, om dagen låser de in sig. De vill inte veta av ljuset,
[17] för svartaste mörker är morgon för dem alla, de är väl förtrogna med mörkrets fasor.
[18] De är skum på vattenytan. Deras mark är förbannad i landet, ingen styr sin färd
[19] Som torka och hetta slukar snövatten, så slukar dödsriket den som har syndat.
[20] Modersskötet glömmer honom, maskar frossar på honom, ingen bevarar hans minne. Orätten bryts som ett träd.
[21] Han gör illa den ofruktsamma som inte kan föda och är inte god mot änkan.
[22] Men Gud rycker bort de starka genom sin kraft. När han griper in kan de inte vara säkra för sitt liv.
[23] Han ger dem trygghet och vila, men hans ögon vakar över deras vägar.
[24] En kort tid är de upphöjda, sedan är de borta, de slås ner och skördas som alla, de vissnar som axens toppar.
[25] Om det inte är så, vem kan visa att jag ljuger och göra mina ord om intet?