[1] Ingen är så dumdristig att han retar honom. Vem vågar då sätta sig upp mot mig?
[2] Vem har gett mig något som jag måste betala igen? Mitt är allt som finns under himlen.
[3] Jag vill inte tiga om hans lemmar, om hans styrka och sköna gestalt.
[4] Vem kan rycka av honom hans dräkt? Vem kan ta sig in mellan hans båda käkar?
[5] Vem kan öppna hans ansiktes dörrar? Runt hans tänder bor skräck.
[6] Stolta sitter sköldarnas rader, sammanfogade och fast förseglade,
[7] den ena tätt mot den andra, ingen luft tränger in däremellan.
[8] De sitter fast mot varandra, de griper in i varandra och kan inte skiljas åt.
[9] När han fnyser blixtrar det av ljus, hans blickar är som gryningens strålar.
[10] Hans gap sprutar flammor, gnistor av eld bryter fram.
[11] Ur hans näsborrar stiger rök som från en kokande gryta på elden.
[12] Hans andedräkt kan tända kol, lågor går ut ur hans gap.
[13] På hans nacke bor styrkan, och skräcken dansar framför honom.
[14] Hans hudveck är fasta, de sitter hårt och orubbligt.
[15] Hans hjärta är hårt som sten, som den understa kvarnstenen.
[16] När han reser sig bävar hjältar, de tappar fattningen i ångest.
[17] Svärdet som träffar håller inte stånd, inte heller spjut, pil eller lans.
[18] Han räknar järn som halm, koppar som murket trä.
[19] Bågskott får honom inte att fly, för honom är slungstenar som agnar.
[20] Stridsklubban räknar han som halm, han skrattar åt rasslet av lansar.
[21] Hans buk är som skarpa lerskärvor, han sätter spår i dyn som en trösksläde.
[22] Han får djupet att koka som en gryta, han får havet att skumma som när man kokar salva.
[23] Bakom honom går ett lysande stråk, djupet tycks få silverhår.
[24] Inget på jorden är hans like, han skapades utan fruktan.
[25] Han ser på allt som är upphöjt, han är kung över allt som är stolt.