[1] Job fortsatte sin utläggning. Han sade:
[2] O, att jag var som i gångna månader, som i dagarna då Gud vakade över mig,
[3] då hans lykta sken över mitt huvud och jag gick i hans ljus genom mörkret,
[4] då jag var i min krafts dagar, då Guds godhet vilade över mitt hus,
[5] då den Allsmäktige ännu var med mig och mina barn fanns runt omkring mig,
[6] då mina fötter badade i gräddmjölk och det rann bäckar av olja ur klippan för mig.
[7] När jag gick till porten i staden och intog min plats på torget,
[8] då drog sig de unga undan när de såg mig, och de gamla reste sig och stod.
[9] Stormännen höll tillbaka sina ord och lade handen på munnen.
[10] Furstarnas röst tystnade, tungan fastnade vid deras gom.
[11] Varje öra som hörde mig prisade mig, varje öga som såg mig lovordade mig,
[12] för jag räddade den fattige som ropade och den faderlöse som ingen hjälpare hade.
[13] Den döende välsignade mig, änkans hjärta fick jag att jubla.
[14] Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad, rättvisan var min mantel och huvudbonad.
[15] Jag var ögon åt den blinde och fötter åt den halte.
[16] Jag var en far för de fattiga och redde ut den okändes sak.
[17] Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet från hans tänder.
[18] Jag tänkte då: ”I mitt eget bo ska jag dö, mina dagar blir många
[19] Min rot sträcker sig till vattnet, nattens dagg vilar i mina grenar.
[20] Min ära är ständigt ny, och min båge förnyas i min hand.”
[21] De lyssnade på mig och väntade, de var tysta inför mitt råd.
[22] Efter mig talade ingen, och mina ord vederkvickte dem.
[23] De väntade på mig som på regn, de öppnade sin mun som efter vårregn.
[24] Jag log mot dem när de misströstade, och de tog emot mitt ansiktes ljus.
[25] Jag valde väg åt dem och satt som hövding, jag tronade som en kung bland sina män, som en som tröstar de sörjande.