[1] Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
[2] Ska en vis man tala så i vädret och fylla sitt bröst med östanvind?
[3] Ska han försvara sin sak med värdelöst tal, med ord till ingen nytta?
[4] Ja, du gör gudsfruktan om intet och hindrar andakt inför Gud,
[5] för din synd lägger orden i din mun och du väljer listigt tal.
[6] Din egen mun dömer dig, inte jag, dina egna läppar vittnar emot dig.
[7] Var du den första människa som föddes? Blev du till innan höjderna fanns?
[8] Var du åhörare i Guds hemliga råd? Har du tagit visheten för dig själv?
[9] Vad vet du som vi inte vet? Vad förstår du som vi inte förstår?
[10] Här hos oss finns både gråhårsman och åldring, mycket äldre än din far.
[11] Är inte Guds tröst nog för dig, de milda ord som talas till dig?
[12] Varför leds du bort av ditt hjärta och varför gnistrar dina ögon?
[13] Du vänder din ande mot Gud och öser ut ord ur din mun.
[14] Vad är en människa, att hon skulle vara ren, att en av kvinna född skulle vara rättfärdig?
[15] Gud kan inte lita på sina heliga, inför hans ögon är inte himlarna rena,
[16] hur mycket mindre då den som är avskyvärd och fördärvad, en människa som dricker orättfärdighet
[17] Lyssna, jag vill säga dig något, det som jag sett vill jag berätta,
[18] vad visa män fört vidare från sina fäder och inte förtigit,
[19] från dem som ensamma fick landet utan att någon främling trängde in bland dem:
[20] Den gudlöse plågas av ångest i alla sina dagar, den våldsammes år är räknade.
[21] Skräckröster ljuder i hans öron. I hans trygghet kommer förhärjaren över honom.
[22] Han har inget hopp om räddning ur mörkret, svärdet är bestämt för honom.
[23] Han irrar efter bröd och undrar var det finns. Han vet att mörkrets dag är nära.
[24] Ångest och nöd skrämmer honom, de slår ner honom som en kung rustad till strid,
[25] för han har lyft sin hand mot Gud och förhäver sig mot den Allsmäktige.
[26] Med styv nacke stormar han mot honom, väl skyddad bakom sina sköldar.
[27] Han har täckt sitt ansikte med fetma och hans midja sväller av fett.
[28] Han bosätter sig i ödelagda städer, i hus där man inte kan bo, som är bestämda till ruiner.
[29] Han blir inte rik, hans välstånd ska inte bestå, hans skördar ska inte luta tungt mot marken.
[30] Han kan inte fly undan mörkret, hans knoppar ska förtorka av hetta, han ska förgås genom Guds muns ande.
[31] Han ska inte lita till tomhet, då bedrar han sig, för tomhet blir hans lön.
[32] I förtid ska hans mått bli fyllt, och hans krona ska inte grönska mer.
[33] Han ska tappa sina omogna druvor som en vinstock, fälla sina blommor som ett olivträd,
[34] för den gudlöses hus blir ofruktsamt och eld förtär de hus där mutor tas.
[35] De går havande med elände och föder fördärv, deras moderliv alstrar förvillelse.