[1] Då tog Job till orda och sade:
[2] Visst är det ni som är folket, och med er dör visheten ut!
[3] Men jag har förstånd likaväl som ni, jag är inte underlägsen er. Vem känner inte till detta?
[4] Jag har blivit till åtlöje för min vän, jag som ropade till Gud och fick svar. Den rättfärdige och oskyldige blir till åtlöje.
[5] I den sorglöses tankar föraktas olyckan, den står redo för dem vilkas fötter vacklar.
[6] Rövarna får ha sina tält i fred, de som trotsar Gud har trygghet, de som har sin gud i sin hand.
[7] Men fråga boskapen, den ska undervisa dig, fåglarna under himlen, de ska ge dig svar.
[8] Tala till jorden, den ska undervisa dig, fiskarna i havet ska ge dig besked.
[9] Vem av dem känner inte till att det är Herrens hand som har gjort det?
[10] I hans hand är allt levandes själ och varje människas ande.
[11] Ska inte örat pröva orden liksom munnen prövar matens smak?
[12] Hos de gamla finns vishet, långt liv ger förstånd.
[13] Hos Gud finns vishet och makt, hos honom finns råd och förstånd.
[14] Se, han river ner och ingen kan bygga upp, han låser in och ingen kan öppna.
[15] Se, han håller vattnen tillbaka och de torkar ut, han släpper dem lösa och de ödelägger landet.
[16] Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren tillhör honom.
[17] Rådsherrar för han barfota bort, och domare gör han till dårar.
[18] Han lossar kungars bojor och binder rep om deras höfter.
[19] Präster för han barfota bort och störtar mäktiga män.
[20] Han tystar de betroddas läppar och tar bort de äldstes insikt.
[21] Han öser förakt över furstar och lossar bältet på de starka.
[22] Han avslöjar mörkrets djupheter och för dödsskuggan ut i ljuset.
[23] Han låter folkslag växa och förgör dem, han vidgar deras gränser och för bort dem.
[24] Han tar förståndet från ledarna för jordens folk och låter dem irra i väglös ödemark.
[25] De famlar i mörker utan ljus, han får dem att ragla som druckna.