[1] De tre männen slutade nu svara Job, eftersom han var rättfärdig i sina egna ögon.
[2] Men Elihu, Barakels son från Bus, av Rams släkt, blev upprörd. Han blev upprörd mot Job för att denne menade sig ha rätt mot Gud,
[3] och han blev upprörd mot Jobs tre vänner för att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.
[4] Elihu hade väntat med att tala till Job eftersom de andra var äldre än han.
[5] Men när Elihu insåg att de tre männen inte hade något mer att säga blev han upprörd.
[6] Då tog Elihu, Barakels son, från Bus till orda. Han sade: Jag är ung till åldern, och ni är gamla. Därför var jag rädd och vågade inte lägga fram min mening för er.
[7] Jag tänkte: ”Åldern ska tala och de många åren förkunna vishet.”
[8] Men det beror på anden i människan, den Allsmäktiges livsfläkt ger henne förstånd.
[9] Det är inte åldern som ger vishet eller bara gamla som förstår vad som är rätt.
[10] Därför säger jag: Lyssna på mig! Också jag vill lägga fram min mening.
[11] Se, jag väntade på era ord, jag lyssnade efter era insikter när ni sökte finna de rätta orden.
[12] Jag lyssnade uppmärksamt på er, men se, ingen kunde motbevisa Job, ingen kunde ge honom
[13] Svara nu inte: ”Vi möttes av vishet. Gud kan besegra honom, inte människor.”
[14] Hans ord var inte riktade mot mig, och jag ska inte bemöta honom med era argument.
[15] De är bestörta och svarar inte mer, de har tappat talförmågan.
[16] Skulle jag vänta när de inget säger, när de står där utan svar?
[17] Också jag vill ta till orda, också jag vill säga min mening,
[18] för jag är uppfylld av ord, anden inom mig tvingar mig.
[19] Se, mitt inre är som instängt vin, som en ny vinlägel nära att brista.
[20] Därför måste jag tala och få lättnad, jag vill öppna mina läppar och svara.
[21] Jag ska inte vara partisk mot någon och inte smickra någon människa.
[22] Smicker vill jag inte veta av, annars kunde min skapare strax rycka bort mig.