[1] Jagar du byte åt lejonhonan? Stillar du de unga lejonens hunger
[2] när de kryper ihop i sina hålor eller ligger på lur i snåret?
[3] Vem skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud och flaxar omkring utan föda?
[4] Vet du när stengetterna ska föda, vakar du över när hindarna ska kalva?
[5] Räknar du månaderna de går dräktiga, vet du tiden när de ska föda?
[6] De böjer sig ner och föder sina foster och blir fria från sina värkar.
[7] Deras ungar blir starka och växer upp i det fria, de springer sin väg och vänder inte tillbaka.
[8] Vem släppte vildåsnan fri, vem lossade hennes band?
[9] Jag gav henne stäppen till hem, saltöknen till sin boning.
[10] Hon ler åt bullret i staden och hör ingen pådrivares rop.
[11] Hon söker sitt bete på bergen och letar efter allt som är grönt.
[12] Har vildoxen lust att tjäna dig och stanna vid din krubba över natten?
[13] Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran med töm och harva markerna efter dig?
[14] Kan du lita på hans stora styrka och anförtro ditt arbete åt honom?
[15] Litar du på att han för hem din säd och samlar den vid din tröskplats?
[16] Strutshonans vingar flaxar med fröjd, men visar hennes vingar och fjädrar ömhet?
[17] Hon lämnar sina ägg på marken och låter dem värmas i sanden,
[18] hon glömmer att en fot kan krossa dem, att vilda djur kan trampa på dem.
[19] Hon är hård mot sina ungar, som om de inte var hennes. Hon bryr sig inte om att hennes möda
[20] för Gud gav henne inte vishet, han lät henne inte få förstånd.
[21] Men när hon piskar sig upp till språng, då ler hon åt både häst och ryttare.
[22] Ger du hästen hans styrka, klär du hans nacke med man?
[23] Får du honom att hoppa som gräshoppan? Hans stolta frustning sprider skräck.
[24] Han skrapar i marken och gläds över sin styrka, han rusar fram mot väpnade skaror.
[25] Han ler åt fruktan och känner ingen rädsla, han ryggar inte tillbaka för svärd.
[26] Runt honom rasslar det av koger, det blänker av spjut och lansar.
[27] Han skakar och eggas när han vinner terräng, han kan inte stå still när basunen har ljudit.
[28] För varje basunstöt frustar han till, redan på avstånd vädrar han strid, kommandorop och härskri.
[29] Är det genom din vishet som höken stiger och breder ut sina vingar mot söder?
[30] Är det på din befallning som örnen stiger högt och bygger sitt näste på höjden?
[31] På klippan bor han och vilar, på klippans topp och bergsfäste.
[32] Därifrån spanar han efter byte, långt i fjärran spejar hans ögon.
[33] Hans ungar frossar på blod, och där de slagna ligger, där finner man honom.
[34] Och Herren svarade Job. Han sade:
[35] Du som tvistar med den Allsmäktige, ska du tillrättavisa honom? Du som anklagar Gud, ge svar!
[36] Job svarade Herren och sade:
[37] Jag är för liten. Vad kan jag svara dig? Jag sätter handen för munnen.
[38] En gång har jag talat, men jag säger inget mer, två gånger, men jag gör det inte igen.