[1] Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag.
[2] Han sade:
[3] Låt dagen då jag föddes bli utplånad, och natten som sade: ”En pojke är född.”
[4] Låt den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden inte fråga efter den och inget dagsljus lysa över den.
[5] Låt mörker och dödsskugga återkräva den och molnen sänka sig över den. Låt mörker slå den med skräck under dagen.
[6] Låt den natten gripas av tjockaste mörker, låt den inte räknas bland årets dagar eller få rum i månadernas krets.
[7] Ja, låt den natten bli ofruktsam, låt inget jubel höras under den.
[8] Låt dem som besvärjer dagar förbanna den, de som kan mana fram Leviatan.
[9] Låt dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr, låt den förgäves vänta efter ljus, låt den aldrig få se
[10] för den stängde inte dörrarna till min moders liv och dolde inte olyckan för mina ögon.
[11] Varför fick jag inte dö vid födseln, förgås när jag kom ur min moders liv?
[12] Varför fanns knän som tog emot mig, varför bröst där jag fick dia?
[13] Då hade jag legat i ro, jag hade sovit och vilat
[14] tillsammans med kungar och jordens rådsherrar som byggde sig palatslika gravar,
[15] eller med furstar som ägde guld och fyllde sina hus med silver.
[16] Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster, som ett barn
[17] Där rasar inte de gudlösa längre, där vilar de som uttömt sin kraft.
[18] Där har alla fångar fått ro, de hör inte slavdrivarens röst.
[19] Små och stora är där lika, och slaven är fri från sin herre.
[20] Varför ges ljus åt den olycklige och liv åt plågade själar,
[21] som längtar efter döden utan att den kommer och söker den mer än någon skatt,
[22] som gläds i jubel och fröjdar sig när de finner sin grav?
[23] Varför ges liv åt en man vars väg är dold, åt den som är instängd av Gud?
[24] Suckar har blivit mitt dagliga bröd, mina sorgerop strömmar som vatten,
[25] för det jag var rädd för har drabbat mig, det jag fasade för kommer över mig.
[26] Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila, ångest kommer över mig.