[1] Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro.
[2] Som ett blomster växer hon upp och vissnar, som en skugga flyr hon och kan inte bestå.
[3] Mot en sådan öppnar du ditt öga, mig drar du till doms inför dig.
[4] Kan en ren komma från en oren? Nej, inte en enda!
[5] Om människans dagar är bestämda och hennes månaders antal är fastställt av dig, om du har satt en gräns som hon inte kan överskrida,
[6] vänd då din blick ifrån henne och ge henne ro, låt henne få glädje av sin dag som en daglönare.
[7] För ett träd finns det hopp, huggs det ner kan det gro igen och nya skott ska inte saknas.
[8] Även om dess rötter åldras i jorden och stubben dör i mullen,
[9] ska det grönska vid doften av vatten och skjuta skott som ett ungt träd.
[10] Men när en man dör ligger han där. När en människa ger upp andan, var är hon då?
[11] Som vattnet försvinner ur sjön och en flod sinar och torkar ut,
[12] så lägger sig människan och står inte upp igen. Först när inte himlen finns mer vaknar hon och reser sig
[13] Tänk om du ville gömma mig i dödsriket, dölja mig tills din vrede upphör, sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig!
[14] Kan en människa som en gång dött få liv igen? Då skulle jag hålla ut i min mödas tid tills min avlösning kommer.
[15] Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig, du skulle längta efter dina händers verk.
[16] Fastän du nu räknar mina steg skulle du inte ge akt på min synd.
[17] Min synd skulle ligga i en förseglad pung, och du skulle täcka över min skuld.
[18] Men som berget faller och vittrar bort, som klippan flyttas från sin plats,
[19] som vatten nöter sönder stenar, som dess flöden sköljer bort myllan, så gör du människans hopp
[20] Du besegrar henne för alltid och hon går bort, du förändrar hennes ansikte och sänder i väg henne.
[21] Om hennes barn kommer till ära vet hon det inte, om de blir ringa ser hon det inte.
[22] Hennes kropp känner bara sin egen plåga, hennes själ bara sin egen sorg.