[1] Jag är trött på livet, jag vill släppa fram min klagan, jag talar i min själs bitterhet.
[2] Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte. Låt mig veta varför du anklagar mig.
[3] Gläds du åt att förtrycka, att förkasta dina händers verk och låta ditt ljus skina över de gudlösas rådslag?
[4] Har du ögon som en varelse av kött, ser du så som människor ser?
[5] Är dina dagar som en människas dagar, dina år som en mans levnadstid?
[6] Du letar ju efter min skuld och söker min synd,
[7] du som vet att jag är oskyldig och att ingen kan rädda ur din hand.
[8] Dina händer har format mig och gjort varje del av mig, och ändå vill du fördärva mig!
[9] Tänk på hur du formade mig som lera, och nu låter du mig bli stoft igen!
[10] Du hällde ut mig som mjölk och lät mig stelna som ost.
[11] Du klädde mig med hud och kött och vävde mig samman av ben och senor.
[12] Liv och nåd gav du mig, din omsorg bevarade min ande.
[13] Men detta gömde du i ditt hjärta – jag vet att du tänkte så –
[14] att om jag syndade, skulle du vakta på mig och inte lämna min skuld ostraffad.
[15] Ve mig om jag är skyldig! Men är jag oskyldig kan jag ändå inte lyfta mitt huvud, för jag fylls av skam och ser mitt lidande.
[16] Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon och åter visa din förunderliga makt mot mig.
[17] Du skulle föra fram nya vittnen mot mig och låta mig känna din vrede mer och mer, du skulle sända här efter här mot mig.
[18] Varför tog du mig ut ur moderlivet? Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig!
[19] Om jag ändå aldrig varit till, utan förts från moderlivet till graven!
[20] Min tid är kort. Låt mig vara, lämna mig i fred så att jag får en stund av glädje
[21] innan jag går bort för att aldrig komma tillbaka, till mörkrets och dödsskuggans land,
[22] till ett land med dunkel som djupaste natt, till dödsskugga och förvirring där ljuset är som djupaste natt.