[1] Sedan tog Bildad från Sua till orda och sade:
[2] Hur länge skall du tala så? Orden från din mun är som en väldig storm.
[3] Kan Gud kränka rättvisan, kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
[4] Om dina barn har syndat mot honom, då ger han dem i deras synders våld.
[5] Men om du söker Gud och ber den Allsmäktige om förbarmande,
[6] om du är ren och rättsinnig, då skall han vaka över dig och göra din rättfärdighets boning trygg.
[7] Om än din början är ringa, skall du till sist bli mycket stor.
[8] Fråga gångna släktled och ta vara på fädernas erfarenhet.
[9] Ty vi själva är från i går och vet inget, en skugga är våra dagar på jorden.
[10] Men de skall undervisa och berätta för dig och delge ord från sina hjärtan.
[11] Kan papyrus växa där marken inte är sank, skjuter vassen upp där det inte finns vatten?
[12] Medan den står grön och oskuren vissnar den före allt annat gräs.
[13] Så går det alla som glömmer Gud. Den gudlöses hopp kan inte bestå,
[14] ty hans tillförsikt är bräcklig och hans förtröstan som spindelns nät.
[15] Han förlitar sig på sitt hus, men det håller inte, han klamrar sig fast vid det, men det kommer inte att bestå.
[16] Han frodas i solens sken, hans skott sträcker sig ut över trädgården.
[17] Hans rötter slingrar sig kring stenröset, ett hus av sten har han i sikte.
[18] När han rycks bort från sin plats, förnekar den honom: ”Jag har aldrig sett dig.”
[19] Ja, detta är den glädje han får av sin färd, och ur mullen växer andra upp.
[20] Gud förkastar inte den oskyldige, inte heller håller han de onda vid handen.
[21] Vänta till dess han fyller din mun med skratt och dina läppar med jubel.
[22] De som hatar dig skall kläs i skam, och de ogudaktigas tält skall inte mer finnas till.