[1] De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han i sina egna ögon var rättfärdig.
[2] Men Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, blev upprörd. Mot Job blev han upprörd, därför att denne menade sig ha rätt mot Gud.
[3] Och mot Jobs tre vänner blev han upprörd, därför att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.
[4] Elihu hade dröjt att tala till Job eftersom de andra var äldre än han.
[5] Men då Elihu insåg att de tre männen inte hade något mer att säga blev han upprörd.
[6] Så Elihu, Barakels son, från Bus tog till orda. Han sade: Jag är ung, och ni är gamla. Därför var jag rädd och vågade inte lägga fram min mening för er.
[7] Jag tänkte: ”Må åldern tala och de många åren förkunna visdom.”
[8] Men det beror på anden i människan, den Allsmäktiges livsfläkt ger henne förstånd.
[9] Det är inte åldern som ger vishet, inte bara gamla förstår vad som är rätt.
[10] Därför säger jag: Lyssna på mig! Också jag vill lägga fram min mening.
[11] Se, jag väntade på era ord, jag lyssnade efter förståndigt tal från er, när ni sökte finna de rätta orden.
[12] Jag lyssnade uppmärksamt på er, men se, ingen kunde motbevisa Job, ingen kunde ge honom svar på tal.
[13] Svara nu inte: ”Vi möttes av vishet. Gud, inte en människa, skall slå ner honom.”
[14] Hans ord var inte riktade mot mig, och jag skall inte bemöta honom med era argument.
[15] De är bestörta och svarar ej mer, de har förlorat talförmågan.
[16] Skulle jag vänta då de ingenting kan säga, då de står där utan något svar?
[17] Också jag vill ta till orda, också jag vill säga min mening.
[18] Ty jag är uppfylld av ord, anden inom mig tvingar mig.
[19] Se, mitt inre är som instängt vin, likt en ny vinlägel är det nära att brista.
[20] Därför måste jag tala och få lättnad, jag måste öppna mina läppar och svara.
[21] Jag skall inte vara partisk mot någon och jag vill inte smickra någon människa.
[22] Smicker vill jag ej veta av, annars kunde min skapare strax rycka bort mig.