[1] Job fortsatte sin utläggning. Han sade:
[2] O, att jag vore som i förgångna månader, som i de dagar då Gud vakade över mig,
[3] då hans lykta sken över mitt huvud och jag i hans ljus gick fram i mörkret,
[4] då jag var i min krafts dagar, då Guds godhet vilade över mitt hus,
[5] då den Allsmäktige ännu var med mig, och mina barn fanns runt omkring mig,
[6] då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan göt ut bäckar av olja för mig.
[7] När jag gick till porten i staden och intog min plats på torget,
[8] då drog sig de unga tillbaka när de såg mig, och de gamla reste sig och blev stående.
[9] Stormännen höll tillbaka sina ord och lade handen på munnen.
[10] Furstarnas röst tystnade, tungan fastnade vid deras gom.
[11] Varje öra som hörde mig prisade mig, varje öga som såg mig lovordade mig.
[12] Ty jag räddade den fattige som ropade, och den faderlöse som ingen hjälpare hade.
[13] Den döende välsignade mig, änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
[14] I rättfärdighet klädde jag mig, den var min klädnad. Rättvisan var min mantel och huvudbonad.
[15] Jag var ögon åt den blinde och fötter åt den halte.
[16] Jag var en fader åt de nödställda, och den okändes sak redde jag ut.
[17] Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
[18] Jag tänkte då: ”I mitt eget bo kommer jag att dö, mina dagar skall bli många som sanden.
[19] Min rot sträcker sig till vatten, och i mina grenar faller nattens dagg.
[20] Min ära förnyas ständigt, och min båge är alltid ny i min hand.”
[21] De lyssnade på mig och väntade, de var tysta inför mitt råd.
[22] Efter mig talade ingen, och mina ord vederkvickte dem.
[23] De väntade på mig som på regn, de öppnade sin mun som efter vårregn.
[24] Jag log mot dem när de misströstade, och mitt ansiktes ljus tog de emot.
[25] Jag valde väg åt dem och satt främst, jag tronade som en kung bland sitt manskap, likt en som tröstade de sörjande.