[1] Då tog Job till orda och sade:
[2] Detta har jag hört många gånger! Ni är alla bedrövliga tröstare.
[3] Är det ingen ände på detta tal i vädret, vad frestar dig att ta till orda?
[4] Också jag kunde tala som ni om ni vore i mitt ställe. Jag kunde fläta samman ord mot er och skaka mitt huvud mot er.
[5] Men jag skulle styrka er med mitt tal, mina läppars tröst skulle ge er lindring.
[6] Om jag talar lindras ej min plåga, och tiger jag, lämnar den mig inte.
[7] Men nu har han uttömt all min kraft, du har ödelagt hela mitt hus.
[8] Du har fjättrat mig, det har blivit mitt vittnesbörd. Min avtärdhet träder upp och vittnar mot mig.
[9] Hans vrede sliter sönder och jagar mig, sina tänder gnisslar han mot mig. Min ovän sänder vassa blickar mot mig.
[10] De spärrar upp munnen mot mig, hånfullt slår de mig på kinden, alla gaddar sig samman mot mig.
[11] Gud utlämnar mig åt de ogudaktiga och kastar mig i de ondas händer.
[12] Jag satt i trygghet, då krossade han mig, han grep mig i nacken och slog mig i bitar, han gjorde mig till sin måltavla,
[13] han skjuter pilar från alla sidor, genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla häller han ut på marken.
[14] Han bryter ner mig med slag på slag, stormar emot mig som en krigare.
[15] Jag bär säcktyg hopfäst över min hud och har sänkt mitt horn i stoftet.
[16] Mitt ansikte är rödflammigt av tårar, mina ögonlock mörka av dödsskugga,
[17] fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren.
[18] Du jord, täck inte över mitt blod, låt ingen viloplats finnas för mitt rop.
[19] Se, redan nu har jag i himlen mitt vittne, i höjden min försvarare.
[20] Mina vänner bespottar mig, mitt öga fäller tårar inför Gud.
[21] Må han skaffa rätt mellan man och Gud, mellan ett människobarn och dess nästa.
[22] Ty om endast några år skall jag vandra på vägen utan återvändo.