[1] Varför har den Allsmäktige inga domstider i förvar? Varför får hans vänner inte se hans dagar?
[2] De flyttar undan gränsstenar, de rövar bort hjordar och för dem i bet.
[3] De för bort de faderlösas åsna, och tar änkans ko i pant.
[4] De tränger bort de fattiga från vägen, de nödställda i landet måste alla gömma sig.
[5] Se, som vildåsnor i öknen går de ut till sin gärning. De söker efter mat, och hedmarken ger dem bröd åt barnen.
[6] De skördar foder på fältet, de plockar det som finns kvar i den ogudaktiges vingård.
[7] Nakna ligger de om natten, utan kläder, de har inget att skyla sig med i kölden.
[8] De dränks av skurar från bergen, i brist på skydd håller de sig tätt intill klippan.
[9] Faderlösa slits från sin moders bröst och pant tas från den fattige.
[10] De måste gå omkring nakna, utan kläder, hungrande bär de på kärvar.
[11] Mellan deras murar pressar de ut olja, törstande trampar de vinpressen.
[12] Från staden hörs de döendes jämmer, svårt sårade ropar på hjälp. Men Gud aktar ej på sådan ondska.
[13] Andra har blivit fiender till ljuset, de känner inte dess vägar, de vistas inte på dess stigar.
[14] Så snart det dagas stiger mördaren upp, han dödar den nödställde och fattige, och om natten blir han tjuvars like.
[15] Äktenskapsbrytarens öga spanar efter skymningen, han tänker: ”Inget öga får se mig”, och täcker sitt ansikte med en slöja.
[16] Vid mörkrets inbrott bryter de sig in i husen, om dagen låser de sig inne. De vill inte veta av ljuset.
[17] Ty svartaste mörker är morgon för dem alla, ja, de är väl förtrogna med mörkrets fasor.
[18] De är som något lätt på vattenytan. Deras jordstycke är förbannat i landet, ingen styr sin färd till vingårdarna.
[19] Som torka och hetta förtär snövattnet, så förtär dödsriket den som har syndat.
[20] Modersskötet glömmer honom, maskar frossar på honom, ingen bevarar hans minne. Som ett träd bryts orättfärdigheten av.
[21] Han handlar illa mot den ofruktsamma som ej kan föda, änkan behandlar han inte väl.
[22] Men Gud rycker bort de starka genom sin kraft. När han griper in, kan de inte vara säkra för sitt liv.
[23] Han ger dem trygghet och vila, men hans ögon vakar över deras vägar.
[24] En kort tid är de upphöjda, sedan är de borta, de slås ner och skördas som alla, de vissnar likt axens toppar.
[25] Om det inte är så, vem kan visa att jag ljuger, och göra mina ord om intet?