[1] Då tog Job till orda och sade:
[2] Visst är ni det rätta folket, och med er kommer visheten att dö ut!
[3] Men jag har förstånd så gott som ni, inte står jag tillbaka för er, ty vem känner inte till detta?
[4] Jag har blivit till åtlöje för min vän, jag som ropade till Gud och fick svar. Den rättfärdige och oskyldige blir till åtlöje.
[5] I den sorglöses tankar föraktas olyckan, den står redo för dem vilkas fötter vacklar.
[6] Våldsverkarnas tält åtnjuter frid, de som trotsar Gud har trygghet, de som har sin gud i sin hand.
[7] Men fråga boskapen, den skall undervisa dig, fåglarna under himlen, de skall ge dig svar,
[8] tala till jorden, den skall undervisa dig, fiskarna i havet skall ge dig besked.
[9] Vem av dessa känner inte till att det är HERRENS hand som har gjort det?
[10] I hans hand är allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.
[11] Skall inte örat pröva orden, liksom munnen prövar matens smak?
[12] Vishet hör de gamla till, förstånd dem som har levat länge.
[13] Hos Gud finns vishet och makt, hos honom finns råd och förstånd.
[14] Se, han river ner och ingen kan bygga upp, han låser in och ingen kan öppna.
[15] Se, han håller vattnen tillbaka och de torkar ut, han släpper dem lösa och de ödelägger landet.
[16] Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och den som förvillar tillhör honom.
[17] Rådsherrar för han bort barfota, och domare gör han till dårar.
[18] Han lossar kungars bojor och binder rep om deras höfter.
[19] Präster för han barfota bort, och störtar mäktiga män.
[20] Han fråntar de trogna förmågan att tala och tar bort de äldstes insikt.
[21] Han utgjuter förakt över furstar och lossar bältet på de starka.
[22] Han avslöjar mörkrets djupheter och för dödsskuggan ut i ljuset.
[23] Han låter folkslag växa och förgör dem, han utvidgar deras gränser och för dem bort.
[24] De ledande på jorden berövar han förståndet, han låter dem irra i väglösa ödemarker.
[25] De famlar i mörker utan ljus, han får dem att ragla som druckna.