[1] Job fortsatte sin framställning. Han sade:
[2] Så sant Gud lever, han som har undanhållit mig min rätt, han, den Allsmäktige, som har förbittrat min själ:
[3] Så länge min ande är i mig och Guds livsande i min näsa,
[4] skall mina läppar ej tala orättfärdighet eller min tunga tala svek.
[5] Aldrig kommer jag att ge er rätt, till min död vidhåller jag min oskuld.
[6] Jag håller fast vid min rättfärdighet och släpper den inte. Mitt hjärta förebrår mig inte för någon av mina dagar.
[7] Må min fiende stå som ogudaktig, min motståndare som orättfärdig.
[8] Ty vad har den gudlöse för hopp när livet skärs av, när Gud tar hans själ?
[9] Kommer Gud att höra hans rop när nöd kommer över honom?
[10] Kan han glädja sig över den Allsmäktige? Kan han alltid åkalla Gud?
[11] Jag vill undervisa er om Guds hand, den Allsmäktiges tankar vill jag inte dölja.
[12] Ni har ju själva alla sett det, varför kommer ni då med tomt prat?
[13] Detta är den ogudaktiges lott hos Gud, den arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
[14] Om hans barn blir många, skall de falla för svärd, hans avkomlingar får ej tillräckligt med bröd.
[15] De som undkommer skall dö av pest och deras änkor skall inte begråta dem.
[16] Även om han samlar silver som stoft och lägger kläder på hög som lera,
[17] så är det de rättfärdiga som klär sig i det han har lagt på hög, och silvret får de oskyldiga dela.
[18] Som en mal bygger han sitt hus, likt ett skjul som väktaren gör åt sig.
[19] Rik går han till sängs, men det sker aldrig mer, när han öppnar sina ögon är allt borta.
[20] Fasorna griper honom likt vattenmassor, stormen rycker bort honom om natten.
[21] Östanvinden lyfter honom, och han är borta, den sveper i väg honom från hans plats.
[22] Utan förskoning vräker den sig mot honom, för dess kraft försöker han fly.
[23] Den klappar sina händer mot honom och visslar åt honom från hans plats.