[1] Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro.
[2] Likt ett blomster växer hon upp och vissnar, likt en skugga flyr hon och kan ej bestå.
[3] Det är mot en sådan du öppnar ditt öga, ja, du drar mig till doms inför dig.
[4] Kan det komma en ren från en oren? Nej, inte en enda!
[5] Eftersom människans dagar är bestämda, hennes månaders antal fastställda av dig, och du har utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
[6] vänd då din blick ifrån henne och ge henne ro, låt henne få glädje av sin dag, likt en daglönare.
[7] För ett träd finns det hopp, om det huggs ner kan det åter gro, och nya skott skall ej saknas.
[8] Om än dess rötter åldras i jorden och stubben dör i mullen,
[9] skall det grönska genom vattnets ångor och skjuta skott likt ett ungt träd.
[10] Men när en man dör, ligger han där, när en människa ger upp andan, var är hon?
[11] Som vattnet försvinner ur sjön och en flod sinar och torkar ut,
[12] så lägger sig människan och står ej upp igen. Först när inte himlen mer finns, vaknar hon och reser sig från sin sömn.
[13] O, att du ville gömma mig i dödsriket, dölja mig till dess att din vrede upphör, sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig!
[14] Kan en människa få liv igen som en gång dött? Då skulle jag hålla ut i min mödas tid, till dess att min avlösning kommer.
[15] Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig, du skulle längta efter dina händers verk.
[16] Fastän du nu räknar mina steg, skall du inte ge akt på min synd.
[17] Min överträdelse ligger i en förseglad pung, och du överskyler min missgärning.
[18] Men som berget faller och vittrar bort, som klippan flyttas från sin plats,
[19] som vatten nöter sönder stenar, som dess flöden sköljer bort myllan, så gör du människans hopp om intet.
[20] Du besegrar henne för alltid och hon går bort, du förändrar hennes ansikte och sänder i väg henne.
[21] Om hennes barn kommer till ära, vet hon det inte, om de blir ringa, ser hon det inte.
[22] Hennes kropp känner bara sin egen plåga, hennes själ bara sin egen sorg.