[1] Då tog Job till orda och sade:
[2] Också i dag är min klagan trotsig. Min hand vilar tungt över mitt suckande.
[3] O, om jag visste hur jag skulle finna honom, hur jag kunde komma till hans boning!
[4] Jag skulle lägga fram min sak inför honom, fylla min mun med bevis.
[5] Jag ville veta vad han kan svara mig, begrunda vad han har att säga till mig.
[6] Skulle han bekämpa mig med sin stora makt? Nej, han skulle höra på mig.
[7] En rättfärdig skulle då vara hans motpart, jag skulle för alltid bli frikänd av min domare.
[8] Se, går jag mot öster, är han inte där, går jag mot väster, finner jag honom ej.
[9] Är han verksam i norr, skådar jag honom inte, vänder han sig åt söder, ser jag honom ej.
[10] Han vet vilken väg jag har vandrat, prövar han mig, skall jag komma ur prövningen som guld.
[11] Min fot har hållit fast vid hans spår, jag har följt hans väg utan att vika av.
[12] Hans läppars bud har jag inte övergett, hans muns ord är mig en större skatt än mitt dagliga bröd.
[13] Men han är den ende, vem kan stå honom emot? Vad han vill, det gör han.
[14] Han fullbordar vad han har beslutat om mig, och mycket mer av samma slag.
[15] Därför bävar jag för hans ansikte, när jag tänker på det blir jag rädd för honom.
[16] Gud har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige har fått mig att bäva,
[17] ty jag fick inte förgås innan mörkret kom, han dolde inte den svarta natten för mitt ansikte.