[1] Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
[2] Tar du illa upp om någon vågar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
[3] Se, många har du väglett, och kraftlösa händer har du stärkt.
[4] Dina ord har rest upp den som snubblat, och du har gett kraft åt vacklande knän.
[5] Men nu gäller det dig, och du blir otålig, det drabbar dig, och du blir förskräckt.
[6] Är inte din gudsfruktan din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
[7] Tänk efter: När gick en oskyldig förlorad, och var gick de rättsinniga under?
[8] Jag har sett att de som plöjer fördärv och sår olycka, de skördar sådant.
[9] För Guds andedräkt förgås de, för hans vredes fnysning försvinner de.
[10] Lejonen ryter och vrålar, men de unga lejonens tänder bryts av.
[11] Det gamla lejonet förgås i brist på rov och lejoninnans ungar sprids vida omkring.
[12] Ett ord smög sakta till mig, det nådde mitt öra som en viskning,
[13] när tankarna oroades av nattens syner, och sömnen föll tung över människorna.
[14] Förskräckelse och bävan kom över mig och fick alla mina ben att skaka.
[15] En ande strök förbi mitt ansikte, håren på min kropp reste sig.
[16] Den stannade, men jag kunde inte urskilja utseendet på gestalten som jag såg. Det var tyst, sedan hörde jag en röst:
[17] ”Kan en människa stå rättfärdig inför Gud, kan en människa vara ren inför sin skapare?
[18] Inte ens sina tjänare kan han lita på, hos sina änglar finner han fel.
[19] Hur mycket mer hos dem som bor i lerhyddor, dem som har sin grundval i stoftet. De krossas lättare än mal.
[20] När morgon har blivit afton, ligger de slagna. Utan att någon märker det, går de under för alltid.
[21] Deras tältrep rycks upp för dem, de dör utan visdom.”