[1] Då tog Job till orda och sade:
[2] Lyssna noga på mina ord, låt det vara den tröst ni ger mig.
[3] Visa mig tålamod så att jag får tala, och när jag har talat kan du håna.
[4] Är det en människa jag grälar på? Varför skulle jag inte vara otålig?
[5] Se på mig och häpna, lägg handen på munnen.
[6] När jag tänker på det blir jag förskräckt, rysningar griper min kropp.
[7] Varför får de ogudaktiga leva, bli gamla och växa i kraft?
[8] De ser sina barn leva bland sig och sina avkomlingar har de inför sina ögon.
[9] Deras hus står trygga utan fasor, Gud drabbar dem ej med sitt ris.
[10] Deras boskap lyckas alltid para sig, deras kor kalvar utan missfall.
[11] Deras minsta släpper de ut som en hjord, deras barn dansar omkring.
[12] De sjunger till pukor och harpor och jublar till musik av flöjter.
[13] De lever sina dagar i välmåga, och i frid far de ner till dödsriket.
[14] De sade till Gud: ”Låt oss vara! Vi har ingen lust att lära känna dina vägar.
[15] Vem är den Allsmäktige att vi skulle tjäna honom? Vad skulle vi vinna på att åkalla honom?”
[16] Se, deras framgång ligger inte i deras egen hand. De ogudaktigas rådslag är fjärran från mig.
[17] Hur ofta slocknar de ogudaktigas lampa? Hur ofta kommer olycka över dem, plågor som Gud i vrede tilldelar dem?
[18] Hur ofta blir de som halm för vinden, lika agnar som stormen för bort?
[19] Ni säger: ”Gud sparar hans straff till barnen.” Må han vedergälla honom själv, så att han får känna det.
[20] Må den ogudaktige med egna ögon få se sitt fall, må han få dricka av den Allsmäktiges vrede.
[21] Ty frågar han efter sin familj när han är borta, när antalet månader för hans del är slut?
[22] Kan någon lära Gud förstånd, han som dömer över de högsta?
[23] Den ene dör i sin krafts dagar, helt sorglös och trygg.
[24] Hans kärl är fulla av mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
[25] Den andre dör med bedrövad själ, utan att ha smakat det goda.
[26] Tillsammans ligger de i stoftet, med förruttnelsens maskar över sig.
[27] Se, jag känner era tankar och era lömska planer mot mig.
[28] Ni frågar: ”Vad blev det av stormännens hus, av tälten där de ogudaktiga bodde?”
[29] Har ni inte frågat de vittberesta, lyssnar ni inte till deras vittnesbörd?
[30] Den onde skonas på olyckans dag, han räddas undan vredens dag.
[31] Vem säger honom rakt i ansiktet hur han lever, vem straffar honom för vad han har gjort?
[32] När han har förts till graven vakar man vid gravkullen.
[33] Dalens mylla är ljuvlig för honom, alla människor följer honom, och otaliga har gått före honom.
[34] Hur tom är inte den tröst ni ger mig. Era svar är endast bedrägeri.