[1] Ingen är så dumdristig att han retar denne. Vem är då den som vågar sätta sig upp mot mig?
[2] Vem har givit mig något som jag måste betala igen? Mitt är allt som finns under himlen.
[3] Jag vill inte tiga om hans lemmar, om hans styrka och sköna gestalt.
[4] Vem kan rycka av honom hans beklädnad? Vem vågar sig in mellan hans båda käkar?
[5] Vem kan öppna hans ansiktes dörr? Omkring hans tänder bor skräck.
[6] Sköldarnas rader sitter stolta på honom, sammanfogade med hård försegling,
[7] den ena tätt intill den andra, ingen vindfläkt tränger in mellan dem,
[8] de är sammanfogade med varandra, de griper in i varandra och kan ej skiljas åt.
[9] När han fnyser strålar det av ljus, hans blickar är som morgonrodnadens ögonlock.
[10] Hans gap sprutar ut flammor, eldgnistor bryter fram.
[11] Hans näsborrar bolmar ut rök som från en kokande gryta på elden.
[12] Hans andedräkt får kol att brinna, ur hans gap flammar det av eld.
[13] På hans nacke bor styrkan, och skräck dansar framför honom.
[14] Hudvecken på hans buk är fasta, de sitter hårt och orubbligt.
[15] Hans hjärta är hårt som sten, lik den understa kvarnstenen.
[16] När han reser sig bävar hjältar, i ångest förlorar de fattningen.
[17] Ett angripande svärd kan inte hålla stånd, inte heller spjut, pil eller lans.
[18] Han aktar järn som strå, koppar som murket trä.
[19] Han flyr ej för bågskott, för honom är slungstenar som agnar.
[20] Stridsklubbor aktar han som strå, han skrattar åt rasslet av lansar.
[21] Hans buk är som skarpa lerskivor, i dyn sätter han spår som av en tröskvagn.
[22] Han gör djupet kokande som en gryta, han får havet att skumma som när man blandar salvor.
[23] I hans kölvatten strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
[24] På jorden finns inte hans like, han skapades utan fruktan.
[25] Han ser på allt som är upphöjt, han är kung över allt som är stolt.