[1] Jag är utled på livet, jag vill släppa loss min klagan, jag talar i min själs bedrövelse.
[2] Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte. Låt mig veta varför du anklagar mig.
[3] Gläds du åt att förtrycka, att förkasta dina händers verk och låta ditt ljus skina över de ogudaktigas rådslag?
[4] Har du ögon som en varelse av kött, ser du så som människor ser?
[5] Är dina dagar som en människas dagar, dina år som en mans levnadstid?
[6] Du letar ju efter min missgärning och söker min synd,
[7] du som vet att jag är oskyldig och att ingen kan rädda ur din hand.
[8] Dina händer har format mig och gjort varje del av mig, och ändå vill du fördärva mig!
[9] Tänk på hur du formade mig som lera, och nu låter du mig bli stoft igen!
[10] Du hällde ut mig som mjölk och lät mig stelna som ost.
[11] Du klädde mig med hud och kött och vävde mig samman av ben och senor.
[12] Liv och nåd gav du mig, din omsorg bevarade min ande.
[13] Men detta gömde du i ditt hjärta - jag vet att du tänkte så -
[14] att om jag syndade, skulle du vakta på mig och inte lämna min missgärning ostraffad.
[15] Ve mig, om jag är skyldig! Om jag är oskyldig, kan jag ändå inte lyfta mitt huvud, ty jag fylls av skam och skådar min ofärd.
[16] Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon och åter utföra din makts under på mig.
[17] Nya vittnen mot mig skulle du föra fram och alltmer låta mig känna din vrede. Du skulle sända här efter här mot mig.
[18] Varför tog du mig ut ur moderlivet? Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig,
[19] om jag ändå aldrig hade varit till, utan förts från moderlivet till graven!
[20] Min tid är kort, låt mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en stunds glädje,
[21] innan jag går bort för att aldrig komma åter, till mörkrets och dödsskuggans land,
[22] till ett land med dunkel som djupaste natt, till dödsskugga och förvirring, där ljuset är som djupaste natt.