[1] Har inte människan ett slitsamt liv på jorden, är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
[2] Hon är lik en slav som flämtar efter skugga, lik en daglönare som väntar på sin lön.
[3] Månader av elände har jag fått till arvedel, nätter av vedermöda har blivit min lott.
[4] Så snart jag lagt mig frågar jag: ”När skall jag stiga upp? När skall natten ta slut?” Jag mättas av oro intill morgonen.
[5] Min kropp täcks av förruttnelsens maskar och med en skorpa som av jord, min hud skrumpnar och faller av.
[6] Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole, de försvinner utan hopp.
[7] Tänk på att mitt liv är en vindfläkt, att mitt öga inte längre får se det goda.
[8] Det öga som ser mig skall ej mer iaktta mig, om din blick söker mig finns jag inte längre.
[9] Som ett moln löses upp och är borta, så kommer inte heller den tillbaka som farit ner i dödsriket.
[10] Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, hans plats vet inte längre av honom.
[11] Därför vill jag inte lägga band på min mun, jag vill tala i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
[12] Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
[13] När jag säger: ”Min bädd skall trösta mig, min viloplats skall lindra mitt bekymmer”,
[14] då skrämmer du mig med drömmar och förskräcker mig med syner.
[15] Hellre vill jag bli kvävd, hellre dö än vara knotor.
[16] Jag är led vid detta. Jag skall inte leva för evigt, låt mig vara, ty mina dagar är en vindfläkt.
[17] Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, ger akt på henne så noga,
[18] synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
[19] När skall du vända din blick ifrån mig, ge mig tid att svälja min saliv?
[20] Har jag syndat, vad skadar det dig, du människornas bevakare? Varför har du gjort mig till din måltavla och låtit mig bli en börda för mig själv?
[21] Varför förlåter du inte min överträdelse och tar bort min missgärning? Snart skall jag ligga i stoftet, du skall söka efter mig, men jag finns inte mer.