[1] Då tog Job till orda och sade:
[2] Hur länge skall ni plåga min själ och krossa mig med ord?
[3] Tio gånger har ni hånat mig och kränkt mig utan att rodna.
[4] Om jag än verkligen farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
[5] Om ni ändå vill förhäva er mot mig och använda min förnedring emot mig,
[6] så skall ni veta att Gud har gjort mig orätt och spänt sitt nät omkring mig.
[7] Jag ropar mot våldet men får inget svar, jag ropar, men där finns ingen rättfärdighet.
[8] Han har spärrat min väg så att jag ej kommer fram, över mina stigar lägger han mörker.
[9] Han har klätt av mig min ära och tagit kronan från mitt huvud.
[10] Han bryter ner mig från alla sidor, så att jag går under. Han rycker upp mitt hopp som vore det ett träd.
[11] Han har tänt sin vredes eld mot mig, och räknar mig som sin fiende.
[12] Hans skaror samlas och förbereder sitt anfall mot mig, de slår läger kring mitt tält.
[13] Han har drivit bort mina bröder från mig, alla jag känner är som främlingar för mig.
[14] Mina närmaste har gett sig av, mina vänner har glömt mig.
[15] Min familj och mina tjänarinnor betraktar mig som en främmande, en främling är jag i deras ögon.
[16] Om jag kallar på min tjänare svarar han inte, jag måste ödmjukt vädja till honom.
[17] Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos mina bröder.
[18] Även små barn föraktar mig, så snart jag reser mig hånar de mig.
[19] För alla mina vänner är jag avskyvärd, de jag älskade har vänt mig ryggen.
[20] Mina ben tränger ut genom hud och kött, endast tandköttet har jag kvar.
[21] Var barmhärtiga, ni mina vänner, var barmhärtiga mot mig, ty Guds hand har slagit mig.
[22] Varför förföljer ni mig som Gud gör? Blir ni aldrig mätta av mitt kött?
[23] O, att mina ord hade skrivits ner, att de hade blivit upptecknade i en bok
[24] och för evigt inristade i klippan med ett stift av järn och med bly!
[25] Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet.
[26] När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud.
[27] Jag själv skall få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta.
[28] Men ni säger: ”Hur skall vi förfölja honom?” Roten till olyckan har ni ju funnit hos mig.
[29] Frukta för svärdet, ty vrede hör till synder som straffas med svärd. Så må ni inse att det kommer en dom.