[1] Därefter tog Job till orda och sade:
[2] Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
[3] Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
[4] Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
[5] honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
[6] honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
[7] honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
[8] honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
[9] honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
[10] honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
[11] Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
[12] Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: “Vad gör du?”
[13] Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
[14] huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
[15] Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
[16] Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
[17] Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
[18] Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
[19] Gäller det försteg i kraft: “Välan, jag är redo!”, gäller det rätt: “Vem ställer mig till ansvar?”
[20] Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
[21] Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
[22] Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
[23] Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
[24] Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
[25] Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
[26] de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
[27] Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
[28] Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
[29] Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
[30] Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
[31] så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
[32] Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
[33] ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
[34] Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
[35] då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.