[1] Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,
[2] när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?
[3] Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?
[4] Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
[5] Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
[6] De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
[7] Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
[8] Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
[9] Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
[10] Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
[11] Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
[12] Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
[13] Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
[14] Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
[15] Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
[16] Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
[17] Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
[18] Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
[19] Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
[20] Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
[21] Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
[22] Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
[23] Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
[24] Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
[25] Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
[26] Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
[27] Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
[28] För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
[29] Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
[30] Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
[31] På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
[32] Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
[33] Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
[34] Så svarade nu HERREN Job och sade:
[35] Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!
[36] Job svarade HERREN och sade:
[37] Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.
[38] En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.