[1] Därefter tog Job till orda och sade:
[2] Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
[3] Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
[4] Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
[5] Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
[6] så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
[7] Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
[8] Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
[9] Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
[10] Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
[11] Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
[12] Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
[13] Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
[14] Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
[15] Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
[16] Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
[17] Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
[18] Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
[19] +
[20] Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
[21] Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
[22] Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
[23] Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
[24] ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
[25] Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
[26] Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
[27] Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
[28] Men när I tänken: “huru skola vi icke ansätta honom!”—såsom vore skulden att finna hos mig—
[29] då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.