[1] Därefter tog Job till orda och sade:
[2] Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!
[3] Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
[4] Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?
[5] Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.
[6] Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.
[7] Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.
[8] Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.
[9] Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.
[10] En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.
[11] Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.
[12] Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.
[13] Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.
[14] Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?