[1] Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade:
[2] Omgjorda såsom en man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
[3] Vill du göra min rätt om intet och döma mig skyldig, för att själv stå såsom rättfärdig?
[4] Har du en sådan arm som Gud, och förmår du dundra med din röst såsom han?
[5] Pryd dig då med ära och höghet, kläd dig i majestät och härlighet.
[6] Gjut ut din vredes förgrymmelse, ödmjuka med en blick allt vad högt är.
[7] Ja, kuva med en blick allt vad högt är, slå ned de ogudaktiga på stället.
[8] Göm dem i stoftet allasammans, ja, fjättra deras ansikten i mörkret.
[9] Då vill jag prisa dig, också jag, för segern som din högra hand har berett dig.
[10] Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du. Han lever av gräs såsom en oxe.
[11] Och se vilken kraft han äger i sina länder, vilken styrka han har i sin buks muskler.
[12] Han bär sin svans så styv som en ceder, ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår.
[13] Hans benpipor äro såsom rör av koppar, benen i hans kropp likna stänger av järn.
[14] Förstlingen är han av vad Gud har gjort; hans skapare själv har givit honom hans skära.
[15] Ty foder åt honom frambära bergen, där de vilda djuren alla hava sin lek.
[16] Är floden än så våldsam, så ängslas han dock icke; han är trygg, om och en Jordan bryter fram mot hans gap.
[17] +
[18] +
[19] Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt, vem borrar en snara genom hans nos?
[20] Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
[21] Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?
[22] Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?
[23] Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?
[24] Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?
[25] Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?
[26] Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?
[27] Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
[28] Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.