[1] Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
[2] Skall sådant ordflöde bliva utan svar och en så stortalig man få rätt?
[3] Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad, så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?
[4] Och skall du så få säga: “Vad jag lär är rätt, och utan fläck har jag varit inför dina ögon”?
[5] Nej, om allenast Gud ville tala och upplåta sina läppar till att svara dig,
[6] om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter, huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått, då insåge du att Gud, dig till förmån, har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.
[7] Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?
[8] Hög såsom himmelen är den—vad kan du göra? djupare än dödsriket—vad kan du förstå?
[9] Dess längd sträcker sig vidare än jorden, och i bredd överträffar den havet.
[10] När han vill fara fram och spärra någon inne eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?
[11] Han är ju den som känner lögnens män, fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.
[12] Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd, som en vildåsnefåle kan födas till människa.
[13] Om du nu rätt bereder ditt hjärta och uträcker dina händer till honom,
[14] om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,
[15] ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam, du står fast och har intet att frukta.
[16] Ja, då skall du förgäta din olycka, blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.
[17] Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken; och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.
[18] Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp; du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.
[19] Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig, och många skola söka din ynnest.
[20] Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta; ingen tillflykt skall mer finnas för dem, och deras hopp skall vara att få giva upp andan.