[1] Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
[2] Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?
[3] Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
[4] Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld,
[5] så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund,
[6] då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;
[7] och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.
[8] Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt
[9] — vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden;
[10] men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:
[11] “Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?
[12] Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.
[13] Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet.
[14] Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv.
[15] Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.
[16] Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott;
[17] kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.
[18] Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: ‘Aldrig har jag sett dig.’
[19] Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.”
[20] Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen.
[21] Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel.
[22] De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.