[1] Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
[2] Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?
[3] Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?
[4] Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.
[5] Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.
[6] Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.
[7] Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?
[8] Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?
[9] Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
[10] Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.
[11] Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?
[12] Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,
[13] i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?
[14] Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
[15] Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
[16] huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
[17] Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,
[18] vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
[19] ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
[20] Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
[21] Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
[22] Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.
[23] Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
[24] Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
[25] Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
[26] han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;
[27] han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;
[28] han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.
[29] Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.
[30] Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
[31] I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
[32] I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.
[33] Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.
[34] Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom förtär hyddor där mutor tagas.
[35] Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.