[1] Åter hov Job upp sin röst och kvad:
[2] Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
[3] aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
[4] aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
[5] Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
[6] Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
[7] Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
[8] Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
[9] Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
[10] Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
[11] Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
[12] Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
[13] Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
[14] Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
[15] De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
[16] Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
[17] så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
[18] Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
[19] Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
[20] Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
[21] Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
[22] Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
[23] Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.