[1] Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
[2] Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
[3] Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
[4] Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
[5] Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
[6] I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
[7] Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
[8] en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
[9] Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
[10] med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
[11] Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
[12] Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
[13] Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
[14] Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
[15] Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
[16] Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
[17] Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
[18] Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
[19] I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
[20] Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
[21] Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
[22] Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
[23] Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
[24] Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
[25] Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
[26] Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
[27] Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
[28] Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
[29] En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
[30] Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
[31] I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.