[1] Job svarade HERREN och sade:
[2] Ja, jag vet att du förmår allt, och att intet som du besluter är dig för svårt.
[3] Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.
[4] Men hör nu, så vill jag tala; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
[5] Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon.
[6] Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska.
[7] Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från Teman: “Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.
[8] Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.”
[9] Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och HERREN tog nådigt emot Jobs bön.
[10] Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft.
[11] Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en guldring.
[12] Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor.
[13] Och han fick sju söner och tre döttrar.
[14] Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk.
[15] Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder.
[16] Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina barn och barnbarn i fyra led.
[17] Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.