[1] Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
[2] På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
[3] Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
[4] Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:
[5] att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
[6] Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,
[7] Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: “Var är han?”
[8] Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.
[9] Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.
[10] Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.
[11] Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
[12] Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,
[13] är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,
[14] så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
[15] Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.
[16] Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.
[17] Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
[18] Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
[19] Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
[20] Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.
[21] Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.
[22] Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
[23] Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
[24] Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.
[25] När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.
[26] Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.
[27] Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.
[28] Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.
[29] Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.