[1] Därefter tog Job till orda och sade:
[2] Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut!
[3] Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt?
[4] Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!
[5] Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla.
[6] Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.
[7] Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;
[8] eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked.
[9] Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det?
[10] I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.
[11] Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak?
[12] Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.
[13] Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd.
[14] Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta.
[15] Han håller vattnen tillbaka—se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.
[16] Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.
[17] Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar.
[18] Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.
[19] Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall.
[20] Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt.
[21] Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.
[22] Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset.
[23] Han låter folkslag växa till—och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.
[24] Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker.
[25] De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.