[1] Därefter tog Job till orda och sade:
[2] Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
[3] Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
[4] Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
[5] Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
[6] Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
[7] Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
[8] De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
[9] Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
[10] När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
[11] Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
[12] De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
[13] De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.
[14] Och de sade dock till Gud: “Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
[15] Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?”
[16] Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
[17] Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
[18] De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
[19] “Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.” Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
[20] Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
[21] Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
[22] “Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?”
[23] Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
[24] hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
[25] Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
[26] Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
[27] Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
[28] I spörjen ju: “Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?”
[29] Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
[30] att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
[31] Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
[32] Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
[33] Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
[34] Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.