[1] Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;
[2] järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.
[3] Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,
[4] Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
[5] Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.
[6] Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.
[7] Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;
[8] den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.
[9] Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
[10] In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.
[11] Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
[12] Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?
[13] Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.
[14] Djupet säger: “Hon är icke här”, och havet säger: “Hos mig är hon icke.”
[15] Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.
[16] Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.
[17] Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
[18] Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.
[19] Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.
[20] Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?
[21] Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;
[22] avgrunden och döden giva till känna; “Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.”
[23] Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.
[24] Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.
[25] När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,
[26] när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,
[27] då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
[28] Och till människorna sade han så: “Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.”