[1] Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
[2] lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
[3] Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
[4] Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
[5] Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
[6] vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
[7] För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
[8] Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
[9] så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
[10] Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
[11] Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
[12] så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
[13] Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig—
[14] fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
[15] Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
[16] ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
[17] I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
[18] Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
[19] såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
[20] Du slår henne ned för alltid, och kon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
[21] Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
[22] Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.