[1] Då tog Job till orda och sade:
[2] Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
[3] Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
[4] Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
[5] Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
[6] Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
[7] Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
[8] Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
[9] O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
[10] Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
[11] Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
[12] Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
[13] Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
[14] Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
[15] Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
[16] som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
[17] men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
[18] Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
[19] Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
[20] men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
[21] Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
[22] Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
[23] att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
[24] Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
[25] Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
[26] Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
[27] Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
[28] Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
[29] Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
[30] Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?