[1] Åter hov Job upp sin röst och kvad:
[2] Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
[3] då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
[4] Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
[5] då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
[6] då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
[7] När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
[8] då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
[9] Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
[10] furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
[11] Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
[12] ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
[13] Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
[14] I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
[15] Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
[16] Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
[17] Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
[18] Jag tänkte då: “I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
[19] Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
[20] Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.”
[21] Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
[22] Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
[23] De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
[24] När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
[25] Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.