[1] Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
[2] Huru länge skolen I gå på jakt efter ord? Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid.
[3] Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur, räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk?
[4] Du som i din vrede sliter sönder dig själv, menar du att dör din skull jorden skall bliva öde och klippan flyttas bort från sin plats?
[5] Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut, och lågan av hans eld icke giva något sken.
[6] Ljuset skall förmörkas i hans hydda, och lampan slockna ut för honom.
[7] Hans väldiga steg skola stäckas, hans egna rådslag bringa honom på fall.
[8] Ty han rusar med sina fötter in i nätet, försåten lura, där han vandrar fram;
[9] snaran griper honom om hälen, och gillret tager honom fatt;
[10] garn till att fånga honom äro lagda på marken och snärjande band på hans stig.
[11] Från alla sidor ängsla honom förskräckelser, de jaga honom, varhelst han går fram.
[12] Olyckan vill uppsluka honom, och ofärd står redo, honom till fall.
[13] Under hans hud frätas hans lemmar bort, ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.
[14] Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort, och till förskräckelsernas konung vandrar han hän.
[15] I hans hydda får främlingar bo, och svavel utströs över hans boning.
[16] Nedantill förtorkas hans rötter, och ovantill vissnar hans krona bort.
[17] Hans åminnelse förgås ifrån jorden, hans namn lever icke kvar i världen.
[18] Från ljus stötes han ned i mörker och förjagas ifrån jordens krets.
[19] Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk, och ingen i hans boningar skall slippa undan.
[20] Över hans ofärdsdag häpna västerns folk, och österns män gripas av rysning.
[21] Ja, så sker det med den orättfärdiges hem, så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.