[1] Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
[2] Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
[3] Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
[4] Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
[5] Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
[6] Se, åt snön giver han bud: “Fall ned till jorden”, så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
[7] Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
[8] Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
[9] Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
[10] med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
[11] Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
[12] De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
[13] Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
[14] Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
[15] Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
[16] Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
[17] Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
[18] Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
[19] Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
[20] Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
[21] Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
[22] I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
[23] den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
[24] Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka—dem alla aktar han ej på.