[1] Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
[2] Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
[3] Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
[4] Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
[5] Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
[6] Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
[7] Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
[8] De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
[9] Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
[10] Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
[11] Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
[12] Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
[13] Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;
[14] till graven måste jag säga: “Du är min fader”, till förruttnelsens maskar: “Min moder”, “Min syster”.
[15] Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
[16] Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.