[1] Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
[2] Job tog till orda och sade:
[3] Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: “Ett gossebarn är avlat.”
[4] Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
[5] Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
[6] Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
[7] Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
[8] Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
[9] Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
[10] eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
[11] Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
[12] Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
[13] Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
[14] vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
[15] ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
[16] eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
[17] Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
[18] där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
[19] Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
[20] Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
[21] åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
[22] åt dem som skulle glädjas—ja, intill jubel—och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
[23] varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
[24] Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
[25] ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
[26] Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.