[1] Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
[2] Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord
[3] Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:
[4] “Den som är fåkunnig, han komme hit.” Ja, till den oförståndige säger hon så:
[5] “Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.
[6] Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.
[7] (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
[8] Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
[9] Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
[10] HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)
[11] Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.
[12] Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.”
[13] En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
[14] Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,
[15] för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:
[16] “Den som är fåkunnig, han komme hit.” Ja, till den oförståndige säger hon så:
[17] “Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.”
[18] han vet icke att det bär till skuggornas boning, hennes gäster hamna i dödsrikets djup.