[1] Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden, så höves det ej heller att dåren får ära.
[2] Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi.
[3] Piskan för hästen, betslet för åsnan och riset för dårarnas rygg!
[4] Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik.
[5] Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.
[6] Den som sänder bud med en dåre, han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.
[7] Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned, äro ordspråk i dårars mun.
[8] Såsom att binda slungstenen fast vid slungan, så är det att giva ära åt en dåre.
[9] Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand, så är det med ordspråk i dårars mun.
[10] En mästare gör själv allt, men dåren lejer, och lejer vem som kommer.
[11] Lik en hund som vänder åter till i sina spyor dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.
[12] Ser du en man som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom.
[13] Den late säger: “Ett vilddjur är på vägen, ja, ett lejon är på gatorna.
[14] Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng.
[15] Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.
[16] Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar.
[17] Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.
[18] Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar,
[19] är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: “Jag gjorde det ju på skämt.”
[20] När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan.
[21] Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man.
[22] Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.
[23] Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.
[24] En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek.
[25] Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.
[26] Hatet brukar list att fördölja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.
[27] Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.
[28] En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall åstad.