[1] Detta är Salomos ordspråk, Davids sons, Israels konungs.
[2] AV dem kan man lära vishet och tukt,
[3] så ock att förstå förståndigt tal. Av dem kan man undfå tuktan till insikt och lära rättfärdighet, rätt och redlighet.
[4] De kunna giva åt de fåkunniga klokhet, åt den unge kunskap och eftertänksamhet.
[5] Genom att höra på dem förökar den vise sin lärdom och förvärvar den förståndige rådklokhet.
[6] Av dem lär man förstå ordspråk och djupsinnigt tal, de vises ord och deras gåtor.
[7] HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap; vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga.
[8] Hör, min son, din faders tuktan, och förkasta icke din moders undervisning.
[9] Ty sådant är en skön krans för ditt huvud och en kedja till prydnad för din hals.
[10] Min son, om syndare locka dig, så följ icke.
[11] Om de säga: “Kom med oss; vi vilja lägga oss på lur efter blod, sätta försåt för de oskyldiga, utan sak;
[12] såsom dödsriket vilja vi uppsluka dem levande, friska och sunda, såsom fore de ned i graven;
[13] allt vad dyrbart är skola vi vinna, vi skola fylla våra hus med byte;
[14] dela du med oss vår lott, alla skola vi hava samma pung”—
[15] då, min son, må du ej vandra samma väg som de. Nej, håll din fot ifrån deras stig,
[16] ty deras fötter hasta till vad ont är, och äro snara, när det gäller att utgjuta blod.
[17] Ty väl är det fåfängt, då man vill fånga fåglar, att breda ut nätet i hela flockens åsyn.
[18] Men dessa ligga på lur efter sitt eget blod, de sätta försåt för sina egna liv.
[19] Så går det envar som söker orätt vinning: sin egen herre berövar den livet.
[20] Visheten höjer sitt rop på gatan, på torgen låter hon höra sin röst.
[21] I bullrande gathörn predikar hon; där portarna i staden öppna sig, där talar hon sina ord:
[22] Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnighet? Huru länge skola bespottarna hava sin lust i bespottelse och dårarna hata kunskap?
[23] Vänden om och akten på min tillrättavisning; se, då skall jag låta min ande flöda för eder jag skall låta eder förnimma mina ord.
[24] Eftersom I icke villen höra, när jag ropade, eftersom ingen aktade på, när jag räckte ut min hand,
[25] eftersom I läten allt mitt råd fara och icke villen veta av min tillrättavisning
[26] därför skall ock jag le vid eder ofärd och bespotta, när det kommer, som I frukten,
[27] ja, när det I frukten kommer såsom ett oväder, när ofärden nalkas eder såsom en storm och över eder kommer nöd och ångest.
[28] Då skall man ropa till mig, men jag skall icke svara, man skall söka mig, men icke finna mig.
[29] Därför att de hatade kunskap och icke funno behag i HERRENS fruktan,
[30] ej heller ville följa mitt råd, utan föraktade all min tillrättavisning,
[31] därför skola de få äta sina gärningars frukt och varda mättade av sina egna anslag.
[32] Ty av sin avfällighet skola de fåkunniga dräpas. och genom sin säkerhet skola dårarna förgås.
[33] Men den som hör mig, han skall bo i trygghet och vara säker mot olyckans skräck.